Man sitter och tittar på en myrkoloni, ser de små myrorna jobba på i sina förutbestämda mönster.

Känner sig lite övermäktig när man tornar sig över de små. Alla fyller sin roll medans avvikelser dödas och äts upp.

Men tänk om någon övermäktig varelse kollar ned på oss?  jag kan lova att han tänker lika.

Vad får oss att gå framåt?  är det måsten? ödet?  instinkt?   eller är det ett mönster?

kordinatorer i våra dna som talar om för oss att gå vänster eller höger.

En kvinna träffar en man som slår henne, hon lyckas bryta sig loss och tre år senare träffar hon en likadan.

En rökare vars båda föräldrar dött i cancer fortsätter ändå sin bana mot samma öde, förmodligen de efterkommande också. En drömmare som längtar bort från sin barndoms håla fortsätter ändå att bo kvar tills den är gift, har barn och jobbar på lokala macken en bit bort. Eller det klassiska, någon vill komma i kanonform men är oförmögen att uppoffra varken kraft eller vilja på det.

Vi tror att vi lever i frihet men det gör vi inte, vi lever efter ett mönster.  Att veta vilket mönster hjälper inte, för vi har inte kraften, viljan eller kanske inte ens förmågan att bryta det.

Men tänk om?    tänk om man skulle "öppna" ögonen precis innan man sätter ciggen i munnen, innan man säger ja vid altaret, innan man bestämmer sig för jobbet på macken, innan man faller in i ledet bland de andra myrorna.

Tänk om man stannar upp och säger "nej",  om man går åt vänster istället för höger som man alltid tar, om man skulle bryta mot livsmönstret och kanske först då....bli sitt sanna jag.

Jag har tänkt mycket på mitt eget liv och mina vägar,  ibland kommer jag kunna bryta mot mönstret och ibland inte.

Men att jag är medveten om min egen svaghet och vad jag kan vinna om jag besegrar den, gör att jag har kommit på god väg.

Än så länge har jag inte träffat någon som bryter sig loss, någon som förstår vad jag menar på djupet och kan ta till sig det.  Allt man får är "ja, jo, visst är det så"  sen återgår dem till sina mönster.

Det tragiska är att oftast så krävs det så små förändringar för att drastiskt förbättra sitt liv.  Vi är vanemänniskor, och vi är det vi gör,   men faktum är att vi är oftast inte benägna att vilja förstå den fria viljan.

Vi sitter alla på tåget och rider det hela vägen mot slutstationen,  med blicken rakt fram.  Men strax innan slutet, så kanske ........ hoppar vi.

Passion?   Vad är det?  Om man slår upp det på wiki så kan det betyda stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt.

Enligt den kristna tron så handlar det om en kärlek så stark att den till slut leder till lidelse och död. Så som Tristan och Isolde, eller Romeo och Julia.

Men vad betyder passion i dagens moderna samhälle?   har vi tid för det?  tar vi oss tid till det? eller är det ett bortglömt ord som påminner oss när vi kollar en blödig film?

Lever passionen i köttet?  Är passion ett one night stand efter en nattklubb i Paris?  Är det en hastig kyss i ett ljumt sommarregn?  är det känslan av en tajt kropp och ett underbart sex som följer?

Eller är passion kittet som hållit två personer gifta i 40 år?

Jag tror att passion är ett begrepp som inte infinner sig så ofta i dagens förhållande. När man träffar någon så är allt spännande, man planerar saker, startar gemensamma intressen, man ser olikheterna som något kryddigt och nytt.

Men allt eftersom tiden går så är det inte så lätt att leva upp till allt det man sa.

Man har olika syn på saker, olika sätt att prioritera, tröttheten efter vardagen kör över alla de intressen man en gång värdesatt.

Jag tror att i vissa om inte de flesta förhållande kör man på som i en rutin. Man har ändå sin lilla "säkerhet" och slipper känna sig ensam i en allt större värld.

Var det passion?  eller var det rädslan över att bli ensam som höll dem ihop i 40 år?

Många har frågat mig varför jag inte vill flytta ihop med min partner permanent.  Tja!  jag är starkt troende att vardagen kan sabba vilken passion som helst. Även om båda har lyckats klara sig själva många år innan så är helt plötsligt sättet hon/han dammsuger inte bra längre, disken som man knappt märkte förr är plötsligt en irriterad diskussion, kläder på golvet, röklukt, olika intressen.  Jag tror att för att passion ska överleva måste man värna om den man är, och få bli stöttad i det.

För mig handlar det inte om familj, barn, uppoffranden och rutin. Jag tror mer på att skapa sin egen unika grund, att känna personlig frihet och kunna ge det till sin partner. Att lyfta fram "det här är jag, vill du följa med"

Sen måste man ibland stanna upp och verligen se på sin partner, ställa sig frågan "är det här någon som är utvecklingsbar?"   eller kommer hon/han inte längre?    och här handlar det inte om att duga som man är,  utan om man kan upptäcka fler delar av livet tillsammans. 

Jag tror på utveckling, har jag kommit till en punkt i livet där jag är nöjd med min kropp, mitt jobb, mitt hem,  så kan jag alltid sträva efter att få det ännu bättre.

Lyckan är inte ett permanent tillstånd att komma fram till, lyckan ligger i den resa vi gör genom livet

Jag tror det är viktigt att man fortsätter att respektera varandra. Att man tänker på vad man säger och hur man säger saker. En enkel gliring kan tillslut bli något allvarligt om man hör det ofta.

Det är också viktigt att man kan hitta ett gemensamt intresse, hitta en passion i något man gör tillsammans.

Träning tex,  att se varandra i en annan omgivning än i hemmet och pyjamasbyxor

Passion behöver inte handla om en relation,  vissa kan finna vänskapen i en relation och passionen i ett intresse.

Bara för att man är tillsammans med någon så ska det inte betyda att man är låst. Livet går mycket ut på jobb, barn, hus, och räkningar för dem flesta.  Och trots att man själv har valt allt det där, så kan livet tråka ut en. Dagarna blir en repris, en framtid, och ett intetsägande nu.

Passion är inget som tänder sig självt. Den infinner sig inte efter att irritationen har lagt sig.

Passion måste hittas, underhållas och skapas, den måste ibland väljas trots att man är trött, trots att man kanske måste ge sig ut på okänt vatten. I början räckte det kanske att planera saker och se sin partner komma naken ut ur duschen. Men senare måste mer till, för vi är inte skapta för att stå kvar på ett ställe i hjärnan, vi är skapta för utveckling, för förbättring. Dem som inte förstår det är sådana som lever i ett trött liv, i sina trötta kläder, och förmodligen med sin trötta partner.

Kan man hitta spänningen?  låter man varandra utvecklas?  ger man varandra frihet? kan man utvecklas ihop?

Om inte,  så lämna och gå vidare, även om det känns skrämmande.  Du vill inte sitta där 40 år senare när dina bästa år är borta, och du är för trött för att minnas vad du en gång drömde om.

Vad är passion?   det är en upptäckt man måste göra, ett igenkännande, en glimt in i något bättre man kan uppnå, Passion är livet själv.

Jag har alltid gillat människor som sticker ut, som vågar sticka ut hakan med radikala åsikter, som frångår svenssonmallen och liksom tror på sig själv mer än det utstakade livet andra försöker pracka på en.

Greg Plitt hade många sunda åsikter och jag kunde ta till mycket mycket av hans träningsprinciper.

När jag var verksam som personlig tränare utforskade jag också en hel del och provade på allt möjligt med mina kunder. Hur funkade dem?  vad kunde dem göra?  vilka hinder satte dem upp för sig själva? vilka ursäkter?

Jag ville att dem skulle finna sin gräns och gå bortom den,  för det är bara då man verkligen förbättras.

Nu för tiden vill jag göra det med mig själv. Människor som Greg Plitt inspirerar och jag tänker kan han, så kan jag.

Kan jag,  så kan vi.

"Cast of your current self and be more"  /Greg Plitt

Så är snart Gävle ett minne blott. En ny karriär och en ny stad väntar där framme.

Jag har alltid haft ganska lätt för att hitta boende,  men det är lite av eb utmaning att få allt att falla samman på ett bra sätt.  Om lite över en månad börjar jag på nya jobbet och än har jag inte lyckats skaffa nått.

Sitter och bläddrar genom dessa annonser på blocket som verkar vara en masstryckt upplaga.  Alla med samma tråkiga krav,  "Rökfri, djurfri, spritfri, tyst och helst student sökes" ?? WTF!! Studenter lever ju på jättelite pengar, och sist jag kollade, festar som fan. Djurfri? finns det nån gulligare än min vapenbroder Frank?? plus, tar liten plats, för det mesta tyst, bra tjuvalarm, gnäller aldrig (vissa undantag) och vill bara få vara med.

Här är han valp och bara i början på sina äventyr :)   awww, sötnos

Men det känns skönt att veta att det finns nått där framme som väntar. Den här staden har liksom gjort sitt, och ska jag bo i Sverige så sk ajag då bo i den största staden ;)